tisdag 24 november 2015

Fryslort

Idag har vädrets gudar lekt med oss här i Uppsala. Vi gick från nära vinter till höst igen på bara några få timmar. Jag kan inte riktigt klaga eftersom alla plusgrader jag kan få, är vinstlotter när det kommer till vädret. Kyla och vinter är inte alls min grej. Det är så klart svårt att förneka det vackra i snötäckta landskap och det tacksamma ljuset det för med sig under denna mörka årstid. Men! Och det är klart att det finns ett men, jag avskyr att frysa! Verkligen avskyr! Och med snö kommer följaktligen även kyla!


Och ni som känner mig väl vet också att vintersporter inte heller faller mig på läppen. Så, jag får bida min tid. Påklädd, eller snarare överklädd i den bemärkelsen att jag klär mig i ganska många lager, och hinkandes hett te under en filt framför tända ljus och med en god bok i händerna - ja, det är så jag bäst genomlider vinterkylan! Fryslort som jag är!

Låt nu jul och nyår komma så vi får börja längta efter vårvärme och sommar igen utan att behöva känna oss allt för pessimistiskt inställda till vinter, mörker och kyla! ;)

Länge leve sommaren! Nu är det inte långt kvar!

Over and out
Pusspuss

söndag 22 november 2015

Lugn och ro




En helg i lugn och ro. Stillhet. Ja, det är ju lätt att önska, och ganska svårt att uppnå när man har en treåring hemma och makens födelsedag går av stapeln. Ja, och så en playdate och middag på det med en av mina bästisar och lillflisans ursöte pojkvän/bästa vän Moltas! Men, det är dumt att ens antyda ett klagomål här! Det vore ju faktiskt att fabricera en lögn! Helgen har varit fantastisk! Full av lek, skratt, mys, kärlek och presenter (till maken)! Vad gör det då att man inte fick tid till att ligga och läsa en bok på soffan? Jag hann ju faktiskt till och med med att börja adventspynta när jag nu ändå hade ångan uppe! När hände det senast? Att jag lyckats få upp adventsstjärnorna en vecka innan första advent! Det har nog faktiskt aldrig hänt. Inte i modern tid i varje fall!


Men nu är helgen slut och vi avslutar den med ett bad. Lillflisan med skum upp till örsnibbarna och med Charlie på badkarskanten, där han kan ha koll på bästisen! Och om jag inte hinner somna så kanske jag får någon timme på soffan med min bok, trots allt! ;)


Over and out
Pusspuss

onsdag 18 november 2015

Kärleken

Jag har pratat om kärleken till min man många gånger här på bloggen. Hur fantastisk han är och om all den kärlek och lycka han fyller mitt liv med. Jag tänker att några av er tänker att jag är tjatig, och kanske till och med lite onyanserad.


Men, när världen och vår tillvaro plötsligt fylls med terrorhot och fruktansvärda våldsbrott, så känner jag att jag inte nog ofta kan poängtera för min familj hur oändligt viktiga de är för mig och hur mycket deras kärlek betyder!

Jag är av den starka övertygelsen att hat föder hat. Vi kan inte dämpa våldet utan att först förmå oss själva och våra medmänniskor att våga tro och aktivt välja kärlek, respekt, förståelse och förlåtelse före hatet!

Så, mina vänner! Idag hyllar jag kärleken. Kärleken till min älskade man. Han som är en av de tjänstemän som försvarar oss, vanliga människor, mot våld och orättvisor. En av dem som frivilligt står upp mot och skyddar allmänheten mot allt det där onda och svårgreppbara! Och dagar som idag, skrämmer det mig kopiöst. Då önskar jag att han var här hemma, och inte där ute, i höjd beredskap!

Du är ren magi, min älskling! Min själsfrände och bästa vän. Mitt livs stora kärlek. Med det största hjärtat jag känner och med ett outtömligt förråd av kärlek, värme och omtänksamhet delar du frikostigt med dig och vårdar inte bara oss, dina nära och kära. Du är större än så. Du bär och stöttar alla när det behövs, du lyssnar och tröstar, du försvarar och skyddar, men framför allt älskar du oss, din lilla familj, med allt det du har! Och vi dig, så oändligt mycket! Idag hyllar vi dig, och kärleken! <3 br="">
Over and out
Pusspuss

lördag 14 november 2015

Bara för att

Jag behöver hjälp! Jag är en bokmal och jag har gått ner mig i träsket.


Jag är fast med näsan först i ett hav av böcker. Översköljd av vågor skummande med bokstäver. Och jag älskar det! Men jag flyr dit. Smiter undan väntande jobb och ger mig hän. För det är enklare. Missbrukar. Jag har inte skrivit en rad på flera dagar och skyller ständigt på behovet att avsluta en pågående bok. För att inte lämna öppna trådar. Idag läste jag ut den sista. Den sista nedladdade boken till min Kindle. Bok nummer 67 sedan april. På just min kindle. Jag har läst några "riktiga" också. Det är som ett missbruk och jag lovar mig själv att inte ladda hem någon ny, nu när jag är färdig med den senaste. Men klarar jag mig utan min fix? Verkligen? Mitt eget skapande behöver min tid och uppmärksamhet. Längtar efter det! Demands it! Kanske lyckas jag stå emot, kanske inte. Det är ändå ett angenämt problem, ett värdefullt missbruk om man drar det till sin spets. ;)

Over and out
Pusspuss

The naked truth

Idag vaknade jag upp till fruktansvärda nyheter om terrordåd i Paris. Bara dagen innan till lika fruktansvärda dåd i Beirut. Hur är det möjligt? Hur kan vi låta det ske? Vi lever i modern tid och ändå är mänsklighetens agerande långt ifrån moderna. Hur kan vi inte ha lärt oss bättre efter att ha lämnat ett sekel bakom oss fyllt med två stora världskrig och många andra av minst lika vidrig karaktärer! Är världen inte stor nog att dela mellan oss? Är den inte tolerant och förlåtande nog? Är den inte fylld av kärlek och samförstånd? Om inte, så är den väl ändå fylld av viljan att nå dit? Att vi alla kan och vill leva tillsammans i harmoni och i fred.

När jag är mitt uppe i detta sorgearbete, kan jag inte låta bli att tänka på barnen. På alla förväntningar och all grym historik som kommer att tynga våra barns, min dotters, axlar när de växer upp och börjar sin resa in i vuxenlivet. Både för att jag själv minns den tyngd jag bar på, och fortfarande delvis bär med mig, men mest för att jag är rädd för att den blivit tyngre med åren. Vi har inte lärt oss något. Förväntningarna på henne och hennes generation är för höga. Som ung. Som kvinna. Som person. Som en del av den värld som skapats nu, där mörkret - död, hat och våld- är mer en normalitet än en enskild, isolerad händelse. Och det skrämmer mig!
Det som en gång var långt bort, enstaka och mindre hotfullt, är nu nära och våldsamt. Och den nakna sanningen är den att hat föder hat, och så länge vi inte lär oss den läxan så kommer aldrig kärleken att lyckas att utplåna hatet. Och vi kommer aldrig att ge våra barn chansen att möta och vara del av en värld där förväntningar inte tynger dem till knäna med sitt arv!

Over and out
Pusspuss

tisdag 10 november 2015

Slöseri med tid

Har precis spenderat dryga fyrtio (40!!!) minuter på att läsa inlägg på FB efter att jag nattat lillflisan. Fyra, nolla! Enkom på FB. Vilket slöseri! Och som om inte det vore illa nog finner jag mig själv att tänka: "Undrar om någon lagt ut något nytt inlägg?" för fyrtioandra (42!!!) gången på lika många passerade minuter! What the f... Det är inte sunt! Och detta enkom på grund av att jag inte har motivationen till att sätta mig att skriva, som jag hade planerat sedan länge! Sällan har jag letat efter så många dåliga ursäkter som ikväll. För att göra det jag älskar! Hur knäppt är inte det?! Tro det eller ej, men jag övervägde till och med att ställa mig och stryka en skjorta!!!


Så vänner, jag tar mig i kragen, stänger ner FB och sätter mig vid datorn! Trägen vinner, eller hur!

Over and out
Pusspuss

fredag 6 november 2015

Djupa sår

Idag blir mitt inlägg kryptiskt, men jag hoppas att du ändå kan relatera innehållet till dig själv. Trots allt. Jag kommer inte kunna ge er mer än så.

Jag har hemligheter. En del stora och några små. Som du, och alla andra. Vissa nära ytan och andra gömda djupt inuti. En del sparade med kärlek och förväntan, andra av sorg, rädsla och kanske skuld. De största medvetet paketerade och skyddade från det och dem som finns omkring mig. Från utsidan. Jag tänker att de både berikar mig och gör mig stark, men också tynger och gör mig svag.

En del finns där som erfarenheter som jag själv har valt, aktivt, att gömma undan. Det är viktigt. De är bara mina och ingen annans, och jag vill kunna bära dem själv. Ensam. Måste. Jag vill inte ge dem makten. Över mig. Jag vill inte att de ska få mig att tappa kontrollen. För att kunna välja riktning och själv styra.

På insidan är några av dem som öppna sår. Ibland. För i perioder drar de ihop sig som om jag tejpat kanterna med sårtejp. Och då, när en isolerande skorpa börjar bildas känner jag mig fri. Lättad och nästan oberörd. Men när de blöder, såren, blöder jag.

Idag hände något som rev upp en av de där sårskorporna. En av de största. Det fick mig att inse något. Att jag faktiskt tvingat undan en insikt som skadat mig mer än det öppna såret. I åratal. Och det bara slog mig, när jag var mitt i en bok. Kanske var det en slags chock, för det skrämde mig inte. Bara överrumplade mig. Jag försöker förstå vad det betyder, men det är svårt. Svårt för att jag oroar mig för konsekvenserna av hur det kan påverka mig, nu. Så jag kämpar med att våga titta djupare och att bearbeta eventuella konsekvenser. Nysta upp, förstå, lära och paketera ner det igen. Kanske är det inte viktigt? Kanske är det inte mer än en insikt. Kanske.

Min morfar finns inte mer. Jag hade få hemligheter för honom. Sådana som inte kan skada. Vi pratade om allt. Det var enkelt, för det som var svårt att prata om skrev vi ner i brev och skickade till varandra. Han berättade om saker för mig, som inte alla visste om. Om sig själv och livet. Och jag öppnade upp och lät honom se in bland mina gömmor av hemligheter. Som jag saknar honom nu. För långt bort för att ta emot mitt brev. Läsa om min hemlighet. Bry sig om, älska och förstå.


Min älskade morfar med mig och min syster i slutet av sjuttiotalet. <3 br="">Men, det finns hemligheter och det finns hemligheter. Sådana som inte ens morfar hade kännedom om. Och det finns så klart andra som hjälper mig att förstå och älska mig tillräckligt för att bli insläppta när såren går upp. Som min älskade man, min mamma och syster. Ni vet, dem som älskar dig gränslöst, oförstört och utan att döma. De allra närmaste, som känner till alla såren och hjälper till att sätta fast sårtejpen!

Over and out
Pusspuss